Två levande små knyten blev det, en hona på 74 gram och en hane på 77 gram. Honan fick jag hjälpa till med hinnorna på, Faramira gav upp efter alldeles för kort stund. Men jag tror hon fick värkar igen. En härlig känsla när den lilla började röra på sig i min famn. Konstigt nog blev jag inte skräckslagen utan var helt lugn. En unge var helt död, och en till försökte jag få liv i för jag kände hjärtat slå, men det lyckades inte. Det två som lever och Faramira mår bra och det är huvudsaken. Hon var så tapper, för jag tyckte värkarbetet tog väldigt lång tid. Nu sitter hon och smaskar på gräs och jag kan andas ut för den här gången hoppas jag. Nu väntar jag på Chokladbiten och lite Dumle bebisar, villken dag som helst. Lilla E väckte mig 05.30 imorse, genom att ligga och ropa - Kuckeliku nu är det mojon!! Härligt med barn, särskilt vid den tiden och efter han hade tillbringat hela natten, liggandes på min rygg. Han hade varit vaken på natten också och längtat lite efter pappa och sedan upplyste han mig - Jag älskar inte natt. Har även hunnit med och måla samt fylla på mitt höförråd. Har hittat en höleverantör, 5 minuter från mig som kommer att kunna förse mig med kanonfint hö hela året. En stor sten har fallit från mina axlar, kan jag säga. Nu ska grisarna få mat och sedan ska jag hoppa in i duschen. Bilder på bebbarna kommer i vecka.