Nyss hemkommen från min dotter som åker till Australien imorgon. Det gör ont i mitt modershjärta av vetskapen att jag inte har min älskade unge inom räckhåll förrän till jul. Det är inte jobbigt att vi inte får träffas det har jag klarat av tidigare. Nej, det är det faktum att jag inte kunna åka till henne om det skulle behövas. När hon bodde i Norge visste jag, att skulle längtan bli för övermäktig, fanns hon inom rimligt avstånd och jag kunde ta mig till henne för egen maskin om det knep. Nu är detta orimligt och jag ska leva med det hela hösten. När jag är mitt förnuftiga jag, inser jag att det här är bra för henne, hon behöver komma ut och se världen och bli lite mer självständig, jag har alltid varit en "curlingmamma" och röjt upp hinder och besvärligheter som uppkommit under hennes 23-åriga liv. Det är väl dags att klippa navelsträngen en gång för alla. I nästa stund kommer mitt katastroftänkande jag fram som oroar sig för överfall, rån, skogsbränder, alla ormar och spindlar som finns i Australien. Herregud, vad jobbigt. Ni kommer att få läsa mycket om detta under hösten är jag rädd.