Igår eftermiddag när jag tittade till marsvinen, höll Liv på att föda för fullt. Två ungar satt och tittade på mig och en låg tillplattad och död. Liv krystade, krystade och krystade men inget kom. Jag led med henne och lämnade henne ifred, återkom lite senare och hon höll fortfarande på. Så här höll det på i flera timmar. Till slut tog jag upp henne och klämde på magen, då krystvärkarna kom. Jag har sett på förloxxningskliniken att dom trycker på magen för att hjälpa barnet ut. Sedan slutade krystvärkarna helt. Jag kunde iallafall känna ett foster, som låg ganska bra. Jag kände mig förtvivlad över att jag nog skulle förlora henne. Jág lade försiktigt tillbaka henne och tänkte att nu har jag gjort vad jag kan, nu får naturen sköta sitt.  Hennes ungar togs om hand av Emly och Amarantha, Jag lade dom där för att Liv skulle få vara ifred och ungarna inte kom till skada. Det var så rörande att se att både Emly och Amarantha hjälptes åt att tvätta ungarna torra. Sedan låg dom sida vid sida med alla ungarna emellan sig. Det var med stor vånda jag gick ner till marsvinsrummet i morse. Men där satt Liv, klart tagen, men hon hade lyckats få ur sig ungen och den var inte speciellt stor, så jag tror den låg fel. Under förmiddagen var hon ute och åt både vitkål och hö. Hon fick tillbaka sina ungar och hon började genast att tvätta och stå i. Jag tror, och hoppas att det är en av var sort. Den jag tror är hona är stor och har jätteöron, hon vägde 97 gr, minstingen vägde bara 57 gr, så vi får se hur det går. Just nu är jag bara så oerhört tacksam för att det gått bra så här långt. Liv är min klart vackraste hona och har tänkt ställa henne så småningom. Vid kvällsutfodringen, såg Liv ut som vanligt och satt högst upp på höhögen och mumsade. Men än känner jag mig inte säker. Så alla ni ute i marsvinsvärlden spm läser detta, håll båda era tummar för att det ska gå vägen.